jag vill tacka för att du fanns hos mig, men nu finns du inte längre här.

att du lämna mig här med all skit, det var det inte värt, för när vi träffades, så kändes det ju bra? du sa det ju själv.. varför ljög du mig rakt upp i ansiktet?

du sa att jag var speciell för dig.

när du skrev på sms innan vi lämna varandra,

Ida?

jag svarade: jaa?

du sade:

du är så jävla dålig, du är så jävla blåst, du fattar la att jag lekte med dig? jag hoppas fan du dör, din jävla emohora, gud har glömt bort dig, dödödödödödödö!

jag låg vaken i 3 dygn, utan sömn, jag dränkte mina tårar i min sprit jag hade fått.

jag vill bara bort, till en annan värld, där du finns oss mig hela tiden, inte när du säger såna saker, det som svider mest är att du skrev det, för du var mitt liv.

jag vill fan att du ska bli min igen, du fick mig att bli en helt ny människa, du gav mig ett nytt liv.

jag slutade med ALLT jag höll på med, du var mitt allt, DU är mitt allt! jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor? du sa det till mig, men du allt du sa till mig var en lögn, vafan lever jag för? ja det undrar man, du kontaktar mig knappt längre, du är inte den personen som jag trodde du var, du är en falsk liten fitta, du ljög för mig, du ljuger för alla, roligt liv, hoppas fan du dör nu.

jag minns även när du kysste mig på kinden, när du låg bredvid mig i sängen, vi låg och snacka om allt, vi myste, vi kolla film, vi gjorde allt tillsammans, du sa, jag är fan inget utan dig, ida.

du LJÖG!

jag trodde på dina småord att du älska mig.

jag trodde jag var starkare utan dig, men det är jag fan inte.

Mina tårar rinner än idag, även om detta hände förra sommaren.

jag vaknar med tårar och vill bara somna om igen.

du var den bästa, du var den enda.

jag trodde du hade samma känslor för mig, men nu vet jag.

jag vill inte minnas, men det är svårt att glömma.

dags att glömma allt, och inse, du är starkare utan mig.

tiden är förbi.